Innan ultraljudet var du fortfarande ganska abstrakt för mig, jag visste att du fanns där inne men ingenting annat. Att se dig flimra runt på skärmen och få en enda bit information om dig – pojke – gjorde dig genast mycket mer konkret. Den kvällen började jag fundera på namn.

Alva är ett fint namn, vilket ledde tankarna till Thomas Alva Edison. De flesta av mina förslag var ovanliga namn och röstades snabbt ned, så när du blir äldre kan du tacka mamma för att du inte heter Newton eller Kepler. Mammas favoritnamn var Liam. Det dröjde några månader, men till slut så fick du heta just Edison.

Verkligheten blev som förvrängd inne i förlossningsrummet. Det hängde en klocka på väggen som långsamt, långsamt räknade upp sekunderna. Ibland var det långsamma tickandet det enda jag kunde höra, men ibland hörde jag det inte alls. Vi ville så gärna träffa dig, men du verkade helt oberörd av tidens gång.

När du äntligen kom fram så började tiden gå snabbare igen. Du skrek lite ynkligt och det var omöjligt att hålla tillbaka tårarna. En barnmorska gratulerade mig och jag lyckades öppnade munnen, men vet inte om mitt ”tack” hördes alls. Plötsligt så var det bara du och jag. Du låg där och tittade medan jag sjöng mormors lilla kråka, men utan att köra ned i diket.

Ett ögonblick senare har du redan fyllt åtta månader. Du har börjat säga ”ba ba ba” när du leker och ibland låter det precis som att du ropar efter mig. Du kryper baklänges och dansar när moster My dansar till koreansk pop. Snart kommer du att gå och prata och flytta hemifrån och pappa kommer att sakna dig. Då kommer jag kanske att ta fram de här bilderna och titta, en bild för varje månad du har varit hos oss.

Pappa älskar dig, Edison.